Om relationer

Jag var en länge en fegis som levde under mottot: "Förträng och förneka allt. Erkänn ingenting." Men sakta men säkert blev kärleken för stark och jag kunde inte bokstavligen stå emot längre.

Tanken på att vi aldrig skulle ses igen värkte inom mig. En kväll gjorde jag det modigaste jag gjort i hela mitt liv, blottade min strupe för en chans på kärlek. Jag stod öga mot öga med mitt livs kärlek och med en stammande och svag stämma lyckades jag få ur mig: Jag är kär i dig!

Sekunderna där efter är de längsta någonsin. Skulle jag få benen avsparkade och falla ihop till en blöt obetydlig pöl eller skulle känslorna bli besvarade...? Men jag intalade mig att oavsett vilket skulle det vara värt det. Om det är var äkta kärlek och jag lät den passera skulle jag inte då ångra mig varje dag för resten av livet?

Jag hade tur, det var min själsfrände jag mött.

Nu har det gått över åtta år och jag kan inte tänka mig någon annan.

Jag kan inte tänka mig någon annan att krama, att kyssa, att gräla med. För visst gör vi det - känslomässiga som vi är. Men jag väljer att inte bara flyta med, jag gör motstånd och säger ifrån när det är något jag ogillar. Oftast rör det sig om att vi träffas för lite. Just därför försöker vi värna om tiden då vi väl är tillsammans.

I slutändan är det inte huset man bor i, hur många pengar som finns på kontot, eller märket på kläderna som betyder något. Och är det viktigare än något annat är det nog inte allt riktigt som det ska.

Att få nyplockade blommor till frukost, en kärleksmeddelande i morgontidningen, en sång att kalla sin egen, en mysig picknick eller en kram bara för att betyder så mycket mer för en relation.